I högen av bilder som min mamma skickade fanns den här OTEEEROLIGA bilden på mig när jag hade min rave/pojk-period - jag var väldigt mycket pojkflicka, var lite arg för att jag var flicka ibland eftersom livet för oss tjejer var så jävla orättvist - känns det igen? Tex fick vi de sämsta träningstiderna i fotbollen och killarna i klassen på högstadiet var de enda som fick 5a i idrotten - hur sjukt är inte det? Absolut, jag kunde omöjligt springa 700 meter lika snabbt som Jacob som redan då såg ut som Usain Bolt i kroppen men jag sprang snabbast av tjejerna, missade aldrig en lektion, var pepp och duktig på alla sporter - även dem som Jacob inte var så bra på, och nailade alla proven. Ändå hade jag inte en chans på en 5a - för att jag var tjej. Ja, ni ser - känsligt ämne fortfarande haha. MEEEEN det var inte det som det här inlägget skulle handla om utan vad som hänger på väggen bakom mig - en Sampdoria-flagga! Alltså Simones älskade fotbollslag - är inte det ödet så säg att jag redan då hade en känsla över detta lag så pass att jag hängde denna på väggen?! Har ju redan berättat om vårt möte som redan då kändes lite ödesmättat - kanske har stjärnorna pekat åt detta håll hela livet?