Alltså hörrni vad jag behöver en paus. Det låter som ett skämt eftersom vi precis dränerat men jag känner mig själv helt dränerad. Fy fan den här våren har tagit på mig. Och vassego för lite klag här nu. Först var jag sjuk i nästan fyra veckor. Sen frisk i nästan två. Sen sjuk igen. På det upptäckt av mögel, dränering och så sätta fart med renovering på det. Mitt i allt går morfar bort och sorgen och det dåliga samvetet över att ha besökt honom så sällan genom åren slår mig mitt i mellangärdet. Sen såklart det vanliga jobbet som måste skötas. Barn som behöver uppmärksamhet, hjälp, sällskap på studsmattan och kramar. En make som behöver detsamma. En dotter som fyller 5 år som förtjänar sin mammas fulla fokus på sin stora dag. En hel trädgård som ser för jävlig ut efter att den grävts upp och beslut om renovering som måste tas. Vilken sockel vill ni ha? Jag har ingen aning! Jag har helt enkelt fått kortslutning. I går kväll grät jag på grund av en missuppfattning. Idag var jag en millisekund från att skrika något olämpligt till Rocco som bara ville att jag skulle titta på hans bil. Jag får påminna mig själv om att andas. Jag får spärra upp ögonen ordentligt för att förstå vad Simone säger till mig. Jag håller ihop nästan hela dagen men efter ännu en maratonläggning med Rocco så brister det. Helt enkelt. Det har varit lite mycket nu. Jag känner mig inte särskilt inspirerande eller för den sakens skull inspirerad. Sådana dagar är det svårt att ha ett jobb där det ju faktiskt krävs att man ska få ur sig något och då helst på något sätt inspirerande, eller kul, eller smart. Så därför blev det idag ett sådant här inlägg. Ett inlägg som varken är kul eller smart, och inte det minsta inspirationsaktigt. Men det är i alla fall ärligt. Med det så tänker jag ta på mig trädgårdshanskar, ta tag i en spade och skyffla lite jord i trädgården. Det kommer göra mig gott, det är jag säker på. Nya tag imorgon! Kram på er och tack för att ni är med mig, även när det inte är så jäkla inspirerande! <3