Det här nyåret har jag känt mig lite melankolisk, lite missnöjd med mig själv och faktiskt lite nervös inför framtiden. Jag har känt under året att jag halkar efter, att ingen riktigt är intresserad av det jag gör, att ingen vill ha mig...typ så. OBS, nu pratar jag jobbmässigt. På det privata känns alla pusselbitar intakta och bra, men på jobbet har jag känt mig lite lost. Jag känner att det finns så mycket jag borde göra men inte vågar. Varför vet jag inte. Kanske är jag rädd att jag inte är bra nog? Jag jämför mig med andra, andra som är superframgångsrika, som skriver böcker på löpande band, som får 10 000 likes på sina instabilder, på den som tjänar mer pengar än mig för samma jobb...ja, jag känner mig helt enkelt avundsjuk. Inte en superkul känsla och inte en så charmig egenskap direkt. Instagram är verkligen något som får mig att må dåligt. Det låter kanske tramsigt - hur kan en app göra att man mår kass? Något som är så ytligt, kan tyckas. För mig är det jämförandet. Instagram ingår i mitt jobb, det förväntas att jag ska uppdatera och jag får ibland också betalt för det. Det gör att jag hela tiden känner pressen, dels att det ska vara fina bilder, dels att texten ska engagera - allt i en jakt på att få så många likes och kommentarer som möjligt. Jag kan gå och klura på ett inlägg en hel dag och när det väl läggs ut i en förhoppning om att åtminstone få en ok mängd likes så blir man ledsen av att upptäcka att jag bara fått 150 likes på en i mitt tycke bra bild med vettigt innehåll. Och så är jämförelsevåndan igång, jag kollar in dem som har lika många följare som jag, hur många likes får de? Får de fler kommentarer? Men vänta, det finns dem som har mycket färre följare än jag men de får många mer likes? Varför är det så? Är jag så kass? Och så mår jag dåligt, dåligt, dåligt. Jag känner mig usel, inser att ingen är intresserad, ingen gillar mina inlägg. Varför lägger jag ens ut dem? Så är instagram för mig. Ett forum som jag älskade när det kom, det var så positivt, fyllt av inspiration och framför allt - alla var snälla. Nu är det bara jobbigt, fyllt av press och stress. Massor av hat. Även om jag själv aldrig mottar hat så påverkas jag ändå av att läsa hatet i andras flöden. Vet inte hur jag ska komma vidare. Samtidigt blir jag irriterad över att jag bryr mig så mycket. Att jag låter det påverka mig så. Men stäng ner då! Tänker kanske du. Ja, kanske borde jag. Men då försvinner också en del av min intäktskälla. En del av mitt jobb, en del av min värld. Det är inget man bara ersätter hux flux. Även fast det får mig att må dåligt - låter nästan som en dålig pojkvän som man inte kan lämna. En annan sak är podden. Vattnet Går har nu rullat in på sitt fjärde år. Det är en stabil podd med enbart positivt gensvar från alla lyssnare. Under året som gått har jag gått och funderat på om den kan bli något mer. Kanske kan Vattnet Går bli en plattform för alla frågor som är relaterade till graviditet, förlossning och föräldraskap? Idéerna kokar inom mig och jag känner att det finns bra saker här, mycket kul att göra, producera, hjälpa många. Men sen kommer rädslan: vem är jag att tro att det kan funka? Är någon ens intresserad? Skulle jag kunna få det att gå runt rent ekonomiskt? Jag skulle i så fall behöva anställa någon som kan projektleda, vågar jag det? Har jag råd? Usch. I vanliga fall skulle jag känna mig pepp inför ett nytt år, brukar vara full av tillförsikt och tro på mig själv att detta ska bli MITT år. I år känns det annorlunda och jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det. Det känns läskigt och ovant. Jag har satt upp mina mål och ska försöka jobba enligt dem, kanske det kan få mig att fokusera. Jag brukar känna mig stark när jag kan pricka av att göra-listor. Det gäller kanske bara att komma igång... Känner du igen dig i mina tankar? Hur kom du ur det? Tipsa gärna!