Hur känner ni inför Corona-viruset? Jag pendlar mellan att tycka att det verkar läskigt och ändå känna att det känns långt borta. Men, på ett sätt är det väldigt väldigt nära just oss. Vi har nämligen biljetter bokade till Italien på lördag. 10 dagar hemma hos italienska sidan av familjen och jag och Simo har också bokat fyra nätter i Rom. När han fyllde 40 år förra året så gav jag honom en Rom-helg med Six Nations i rugby, middagar, shopping osv på schemat. Vi har sett fram emot detta riktigt länge och också verkligen lagt rätt mycket pengar på att boka ett ovanligt dyrt hotell - ni vet sånt där hotell som man aldrig unnar sig men alltid avundsjukt ser andra bo på. Självklart har vi inte avbeställningskydd på nånting. That´s how we roll... och nu lutar det åt att vi slopar denna resa. Risken för att vi skulle smittas av något är väl egentligen fortfarande förhållandevis liten. Bevisligen kan man lika gärna få det på tåget mellan Sthlm-Gbg också liksom. MEN. I mitt (och Simos) huvud finns det rätt många hypoteser som kan bli riktigt jäkla jobbiga om vi ändå åker, såhär tänker vi: även om smittan inte är så farlig för mig, Simo och barnen så vill man ju inte riskera att smitta någon sjuk eller äldre och sprida smittan vidare. Tex, tänk om vi råkar bli smittade och sen åker hem och kramar Simones föräldrar som dessutom ganska nyligen opererades osv. Känns onödigt. tänk om någon på hotellet som vi bor på i Rom blir smittad och hela hotellet sätts i karantän i två veckor. Då är vi fast där medan våra barn är någon annanstans. Känns onödigt. risken att den där rugby-matchen som vi ska gå på blir inställt är rätt stor, risken att hela Rom stängs ner som flera andra städer i Italien är också hyfsat verklig. Alltså vi kanske inte kan gå på restauranger osv som man ju vill om man ska ut å njuta. Så det kanske ändå inte finns någon anledningen att hänga där. Känns onödigt. att bli smittad och sjuk överlag - känns onödigt. Sverige kan ju när som helst också ändra sina rekommendationer. Kanske måste alla som varit i Italien sitta hemma i karantän i två veckor efter hemresa. Barnen måste vara hemma från förskolan och vi kan inte jobba som vi skulle behöva. Känns onödigt. och sen, är det kul och resa runt och känna sig orolig? Jag tänker flygplan överlag, jag blir ju typ förkyld så fort någon nyser på ett plan och sen ska vi åka tåg kors och tvärs. Känns onödigt. Italien är ju också ett land som vi åker till ganska ofta, det känns inte som en super-duper-förlust att skippa en tripp dit, klart att just Rom-upplägget känns deppigt, det är inte skitofta som jag och maken får komma iväg och lyxa till det på egen hand. Och visst är det tråkigt att inte träffa la famila, barnen längtar såklart efter sina nonnies. Men när det här lugnat ner sig lite så finns ju möjligheten att åka ner kvar. Hade kanske känt annorlunda om vi hade haft en once-in-a-lifetime-resa inbokad till typ Antarktis eller nått? Ja, ni hör, det hela känns mest onödigt!? Hur tänker du om Corona-viruset och att resa och röra sig runt om i världen?