Nina Campioni
Välkommen till mig, Nina heter jag och bor med min italienska man och två barn i ett hus i Enskede. Jag är journalist, krönikör, författare, programledare och driver podden Vattnet Går. Här blandas hållbart mode med feminism och italiensk pasta och familjeliv tillsammans med film, musik, tv och fotboll. Allt i en salig röra!
Annons

För en vecka sedan var jag gravid

Jag skrev ju förra veckan att jag hade fått ett jobbigt besked. Ja, herregud. Och innan dess hade jag fått ett chockartat dito. För förra veckan var jag gravid. Nu är jag inte det längre.

Ni som hängt med i den här bloggen ett tag vet ju mycket väl att jag har kommit i klimakteriet, visst? Det är ju över ett år sedan jag fick den ”domen” och har därmed gått igenom alla stadier av sorg för att inte kunna få fler barn. Jag var ledsen ett tag, arg ett tag, lärde mig acceptera det och på senare tid till och med känt ”puh, det kanske var bäst som det blev” och till och med skämtat om att vi aldrig hade klarat fler sömnlösa nätter. Jag har känt tacksamhet över hur vår familj ser ut även om det hela tiden funnits ett styng av ledsamhet varje gång jag ser att min minsting vuxit lite till eller lärt sig något nytt.

Annons
Annons

För tre veckor sedan skulle jag på ett rutinbesök hos gynekologen för att ta cellprov. Inga konstigheter. Däremot hade jag veckorna innan känt av att det ”drog” i äggledarna/äggstockarna, en känsla som jag haft många gånger tidigare under den här klimakterietiden och då har det alltid visat sig varit en liten godartad cysta eller två som stökat. Eftersom jag tycker det låter sjukt läskigt med cystor så ville jag såklart att hon skulle kolla med ultraljud för att säkerställa att allt såg bra ut.

Gynekologen söker runt och tystnar och tittar mot skärmen, jag ser också något jag inte sett på länge. Min livmoder är utvidgad. ”Har du tagit ett graviditetstest?” frågar hon. Nej absolut inte säger jag, jag kan ju inte få fler barn. ”Ok, men nu är du i alla fall gravid”. WHAT in the name of!?! Det skulle ju inte gå? Men det är klart – tre gånger om året har jag ju mens så det är klart NÅGON gång har jag ju en ägglossning men det hade väl ingen kunnat tänka sig att vi skulle lyckas pricka in just en sådan dag. Det är ju inte som att vi är tonåringar längre direkt om en säger så…

Annons

Förvirrad och chockad gick jag därifrån. Gynekologen hade dock varnat – hon kunde inte riktigt se om där fanns ett foster, men hon var osäker på om det var för tidigt för att se eller om det helt enkelt var så att det redan hade avslutats. ”Hoppas inte för mycket nu”, var hennes sista ord. Absolut inte, svarade jag. 

Hah! Som om man inte skulle? Jag försökte verkligen. Men Simone blev megapepp och jag kunde inte hjälpa det. Det var omöjligt att inte se en familj på fem framför sig. Det var omöjligt att inte tänka ”hmm, hur ska vi göra nu om vi behöver en bil”, det var omöjligt att inte lägga undan barnens kläder i en sparahög istället för en skänkahög, det var omöjligt att inte börja tänka på hur brösten spände, hur magen fysiskt växte, hur varje gravidtest från den dagen (jag gjorde fyra) visade utan tvekan GRAVID.

Tre veckor senare, alltså förra veckan på torsdagen skulle jag på återbesök och vi skulle få se vad som var vad. Simone var med på FaceTime. På morgonen när jag vaknade kände jag verkligen att idag ska vi få veta att vi blir fler i familjen, idag ska jag skicka en ultraljudsbild till mina föräldrar och sen ska jag gå all in i graviditeten. Jag hade redan laddat hem en babyapp. Fastän jag inte borde.

Annons

På vägen till gynekologen så kände jag det. Där. Där kom det en blödning. Det var som om kroppen ville förklara något för mig före jag fick se det själv. Och, mycket riktigt, det fanns inget liv därinne. Och så var det med det. ”Tack vare” blödningen förstod jag redan innan jag lade mig i gynstolen att det var över. Men det gjorde ändå ont att se och höra att inget hjärta slog därinne men det var inte förrän jag kom hem till Simones famn som tårarna kom. Det var inte förrän barnen gått och lagt sig som jag tillät mig själv att gå sönder. Det var inte förrän jag skulle ta den där Cytotec-tabletten som smärtan därinne verkligen kom. Det var då jag förstod att jag verkligen förlorat något. En dröm om något. Något som levt inne i min kropp,, något som jag känt, som jag faktiskt redan älskat. Fast jag inte borde.

Fy fan vad ont det gör. Jävla skit också. Jag är så jäkla ledsen ska ni veta. Skitledsen. Men jag försöker acceptera och jag är så otroligt tacksam över den familj jag har. Över de två friska barn vi har. Över det jag har. Men det värker ändå. Samtidigt som blodet och livet rinner ur mig värker det i bröstet. Vi hade redan börjat prata om namn. Fastän vi inte borde.

Annons

95 kommentarer till “För en vecka sedan var jag gravid”

  1. Viktoria skriver: 12 november, 2020

    All kärlek till dig Nina ❤❤❤


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  2. Lisa skriver: 12 november, 2020

    Fina Nina. Livet tar för mycket ibland. Det är mänskligt att hoppas. Aldrig något fel i det. Tack för att du delar med dig!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack fina – det är så sant, det ÄR mänskligt att hoppas – du har så rätt i det! Kram! <3


  3. Karin skriver: 12 november, 2020

    Åh Nina, jag känner verkligen med dig. Många kramar till er <3


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  4. ANDREA skriver: 12 november, 2020

    Jag beklagar ❤


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  5. Eva skriver: 12 november, 2020

    Åh vad sorgligt att höra ❤️ Att få några veckor av nytänt hopp och sedan slås ner igen. Jag fick också en missed abortion i en mycket välkommen graviditet nu i höst, så känner verkligen med dig!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Åh, känner så med dig också! Det är tufft och slår hårt. Hoppas du får det du önskar snart – stor kram!! <3


  6. Linnea skriver: 12 november, 2020

    <3


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  7. Emma skriver: 12 november, 2020

    ❤️❤️❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  8. Isabella skriver: 12 november, 2020

    Tack för att du delar med dig. Tårarna rinner. Jag är långt ifrån din situation men jag kände varenda ord i mitt hjärta. Skickar tusen kramar ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack tack tack – åh vad fint, dina ord värmer så! kram!


  9. Åsa skriver: 12 november, 2020

    Åh, skit! Stor kram❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  10. Eva skriver: 12 november, 2020

    ♥️♥️♥️♥️♥️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  11. Anna skriver: 12 november, 2020

    Så ledsamt, vad trist för er❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  12. Nana skriver: 12 november, 2020

    Vad jag känner med dig Nina!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack snälla fina du! <3


  13. Amanda skriver: 12 november, 2020

    Skickar all kärlek jag har till dig😢😔❤️❤️❤️ Fy va tungt!!!! Känner så med er!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack tack tack vad fint, stor kram! <3


  14. Carolin skriver: 12 november, 2020

    Åh så tråkigt att läsa! Lider med er ❤️❤️❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  15. Anna skriver: 12 november, 2020

    Nina❤❤❤ Jag förstår din längtan och sorg. Håller på att acceptera själv att det inte blir någon trea. Du ger så mycket till andra när du delar med dig, det ska du verkligen veta. Kvinnogemenskap. Stor kram till dig och tack för att du är öppen!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Åh tack Anna – vad fint du skriver och vad ledsen jag blir för din skull också! Det är tufft att acceptera men det är fint att vi kan dela på smärtan! stor kram till dig <3


  16. Anna skriver: 12 november, 2020

    Åh vad ont det gör att läsa dina rader, lider verkligen med dig. Har också varit där, haft missed abortion, och vet hur vidrigt det är. Se till att få en uppföljning snart med nytt ultraljud så att alla ”rester” kommit ut. All styrka till dig ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Usch ja det är tufft, så ledsen att du också behövt gå igenom detta! Tack för rådet – det ska jag! Stor stor kram till dig! <3


  17. Sofia skriver: 12 november, 2020

    Nina ❤️
    Vad ska man säga… Jag var med om en liknande situation för några år sedan då jag liksom kände mig så himla lurad av både ödet och min kropp. Att det tändes en gnista av hopp som jag inte vågat släppa fram tidigare och så BAM!, släcktes den. Kunde inte förstå varför det behövde hända, jag var ju tacksam för mitt liv redan innan? Behövde jag verkligen en sådan kraftfull käftsmälls-påminnelse? Njae, det tycker jag faktiskt inte men påmind blev jag. Och jag sörjde djupt och nog lite längre än vad som var bra för mig, i den mån man kan rå över sådant. Och sedan blev jag en erfarenhet rikare och även om jag helst sluppit genomgå allt det där så har det verkligen fördjupat mig, grundat mig. Jag kan förstå och känna andra människors smärta på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Det har lett till att jag nu har djupare och på många vis finare samtal med människor omkring mig. Det är något bra förstås, men om jag fick välja skulle jag ärligt talat hellre vara utan det och fått behålla det jag förlorade ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Åh wow Sofia – vad fint du skriver <3 precis så – behövde jag verkligen det här? nu? Så onödigt liksom. Men jag tror och hoppas också jag kommer till den insikt som du gjort – och jag känner redan bara av det att jag delat med mig och fått så många berättelser tillbaka att det kanske var värt det, att det fanns en mening med detta också. tack igen för dina inkännande och igenkännande ord, stor kram!! <3


  18. Anna skriver: 12 november, 2020

    Usch vad jobbigt, kram ❤️❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  19. Danni skriver: 12 november, 2020

    Åh vad jag känner din smärta!! 😢❤️
    Skickar all all kärlek till dig!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  20. Ellen skriver: 12 november, 2020

    All kärlek till modiga du som delar med dig. Vilken sorg 💔


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Stort tack <3 <3 KRAM!


  21. Helena skriver: 12 november, 2020

    Älskade du! Stor kram till dig och Simone. ❤️ Livet är så konstigt ibland ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      åh men fina – tack tack tack <3 <3 KRAM!


  22. Hanna skriver: 12 november, 2020

    Vad sorgligt Nina, känner med dig! Modigt och fint av dig att dela. Varma kramar till er, ta hand om er!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      åh men tack vad fint!! <3 <3 KRAM!


  23. Ronja skriver: 12 november, 2020

    Massa kärlek till dig, så fint att du delar med dig 🤗


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  24. Carro skriver: 12 november, 2020

    Så ledsen jag blir för er skull. Förstår er första lycka, förhoppningarna som byggdes upp och det stora fallet som kommit. Kram ❤


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Åh tack vad fint – dina ord värmer verkligen, stor kram! <3


  25. Rebecka skriver: 12 november, 2020

    Vad ledsen jag blir för er skull. Stor kram till dig


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack fina, det värmer <3


  26. Sara skriver: 12 november, 2020

    Så fint av dig att dela med dig. ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  27. Linda skriver: 13 november, 2020

    Fy fan vad trist. Tack för att du delar med dig.


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 KRAM!


  28. Sofie skriver: 13 november, 2020

    Det är klart att du börjar hoppas ❤️ Massa massa kramar till dig!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack snälla, stor stor kram!


  29. Jennie skriver: 13 november, 2020

    Vet precis hur det känns, vi är många som varit där. Stor kram och tack för att du väljer att dela med dig.


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Ja vi är SÅ många men ibland kan det kännas så ensamt – så viktigt att vi öppnar upp och pratar med varandra! kram till dig <3


  30. Andrea skriver: 13 november, 2020

    Jävla faan vad orättvist livet är ibland. Skickar så mycket kärlek, värme och styrka jag kan. ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Ja jävla piss! Tack för dina ord – hjälper att svära!! Kram!


  31. Karin skriver: 13 november, 2020

    Usch så jobbigt för er. All styrka och tack för att du delar med dig. Så viktigt att få ut såna här berättelser så andra inte känner sig lika ensamma när de händer dom. 💝


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack tack snälla <3 ja precis, jag tänkte det också - kanske hjälper det någon!


  32. Elin skriver: 13 november, 2020

    Naturens gång eller ej. Det är lika hemskt och jobbigt ändå. ❤️❤️❤️❤️❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Ja exakt så är det, stor kram! <3


  33. Malin skriver: 13 november, 2020

    Så otroligt sorgligt ❤️ men va fint att du delar med dig. Det behövs pratas om då det ändå är så pass vanligt ❤️ starkt av dig!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack snälla! <3 ja jag känner också det att vi måste prata mer om sånt som är svårt! kram!


  34. Suvi skriver: 13 november, 2020

    Åhhhhh! Många kramar! Skit tufft! Modigt att du vågar dela! Ta hand om dig!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack tack tack!! Stor kram!!


  35. Magdalena skriver: 13 november, 2020

    Varma styrkekramar! 🌸


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 <3


  36. Rebecka Pettersson skriver: 13 november, 2020

    Åh! 💔 Känner med dig. Fint att du delar. Bra att de okomplicerade berättelserna får blandas med de smärtsamma så man inte behöver känna sig så ensam om man måste vara med om något tungt själv. Önskar dig allt gott.


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      åh men tack, vad fina ord – tar jag med mig!! <3 kram!!


  37. Madelene R skriver: 13 november, 2020

    Så fint du skriver! Man kan verkligen själv känna hur man hade känt i samma situation! Stor KRAM till er!


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Åh men tack, vad fint – stor kram!!


  38. Katarina skriver: 13 november, 2020

    Åh men Nina, känner så med dig. Otroligt fint att du delar med dig så öppet.


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Tack finaste Katarina <3 kärlek till dig!


  39. Martina skriver: 13 november, 2020

    Skickar en stor varm kram!!! ❤️❤️❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3 <3


  40. Johanna skriver: 13 november, 2020

    ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3


  41. Sara skriver: 13 november, 2020

    Finaste du! ❤️


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      <3 <3


  42. Victoria skriver: 14 november, 2020

    Åh, jag beklagar verkligen. Så orättvist 💔


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Åh tusen tack, vad fint <3


  43. Anna skriver: 14 november, 2020

    FY fan rent ut sagt.
    Jag är just nu inne på min 3e graviditet i år och jobbar sååå hårt på att inte få upp hoppet för mycket och börja planera för jag vet hur vidrigt ont det gör när det inte blir så. Men hur sjutton gör man för att inte tänka på det som är där inne och skicka kärlek och hopp till det lilla livet? Så funkar man inte. Skickar virtuell styrka från en som vet hur det känns ❤


    1. Hanna skriver: 14 november, 2020

      Vet inte om du läser det här. Men jag har varit där, och det hjälpte absolut ingenting att jag inte hade vågat hoppats. Det blev lika mycket sorg ändå.

      Våga drömma. Köp den där gulliga babydressen, klappa på den ibland. Om det går åt helvete kan du ilsket trycka in den längst in i garderoben, och ta fram den när du behöver hulkgråta. Har du min tur får du en dag klä din bebis i den, och då kan man minnas bebisarna som inte blev.

      Man skyddar sig inte från sorgen när man inte vågar hoppas, man tar bara bort all glädje.

      Kram, grattis och lycka till.


      1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

        Åh gud vad fint – det är ju precis så man ska tänka – du har helt rätt, att jag inte tänkt på det så innan. Tack tack det gör att jag känner mig mindre ”dum”. Är det ok om jag delar dina ord i bloggen – anonymt om du vill såklart!! Så bra tänk!!
        tack och kram!! <3


        1. Hanna skriver: 16 november, 2020

          Det är helt ok, jag delar gärna med mig. Jag tycker att det här är en så viktig fråga och jag är glad om jag kan hjälpa en enda person att känna sig lite mindre ensam.

          PS. Du har redan delat en del av mina ord, @plastfolie på instagram.


    2. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      åh <3 fina du, vad jag håller på dig nu - åh vad jag vill att det ska gå den här gången!!
      Ja hur sjutton gör man? går det ens? Fick en riktigt bra kommentar här i tråden från någon som heter Hanna - läs den, det kanske inte gör så mycket om man hoppas? Visst blir det tungt och krossande om det inte går men det blir det ju ändå? Du är värd att få drömma och hoppas, låt alla känslorna få komma!! <3 håller tummarna!!!


  44. Maria skriver: 14 november, 2020

    Kärlek till dig Nina❤️ Stort av dig att orka berätta om känslorna och allt som hänt..
    Vill också passa på att tacka dig för din podd. Så rolig spännade och intressant men också sånt bra terapi för mig.
    Stor kram


    1. Nina Campioni skriver: 16 november, 2020

      Åh tack snälla för fina ord och för att du gillar och lyssnar på podden. Tack tack – kram!! <3


  45. Louise skriver: 16 november, 2020

    Man ska aldrig be om ursäkt för att man tog ut lycka i förskott❤️ Fick missfall i V8 (slutat utvecklas i v 6) när jag handlade födelsedagspresent till min 3-åring. Kräv att du får komma på vul om någon vecka för att se att allt är ute, jag fick det och det gjorde min sorgeprocess väldigt mycket enklare. Även den unga kvinnliga läkare som jag mötte på blödningsmottagningen bekräftade att får man ordentlig uppföljning med undersökning (vilket galet nog inte är praxis) efter ett missfall blir det lättare att läka både fysiskt och psykiskt. Kram till dig


    1. Nina Campioni skriver: 17 november, 2020

      Tack bästa du – du har helt rätt man måste ju få lov att vara glad och hoppas också, det har jag lärt mig i den här processen – att du och fler har påmint mig om just den saken – kommer skriva en text om det i bloggen senare i veckan.
      Åh vad ledsen jag blir att du också tvingats gå igenom detta tuffa och tack för tipset – jag har redan en tid bokad för återbesök. Tack igen, kram <3


  46. Malin skriver: 19 november, 2020

    Å nej Nina vad hemskt 😔 Så väldigt ledsen för din och er skull.


    1. Nina Campioni skriver: 20 november, 2020

      Tack fina <3


Dela på:
Annons
Laddar
https://ninacampioni.motherhood.se/hej-hosten-med-ny-frisyr/