Nu längtar hela den här lilla familjen efter att pappa ska komma hem från sin resa. Det har ändå gått väldigt bra att vara ensam med två kiddos i två veckor. Eller en vecka om vi ska vara ärliga, det är ju en helt annan sak med hjälp från mormor och morfar. Herregud vilken skillnad, lyllos er som har familj nära och får hjälp av dem alltså. Men även den vecka vi hade helt själva gick bra. Det var nog bara två tillfällen på hela veckan som jag fick kallsvettningar och stressreaktioner. Båda inföll på morgonen när det finns en tid att passa, ett viktigt möte eller så och det är som om båda barnen märker av stressen och själva då blir tvärtemotbarn direkt. Essie tar eeeeextra lång tid på sig med att ta på sig, Rocco blir ilsk som bara den och slingrar sig med hela kroppen när skorna ska på. Och så står man där med svett på ryggen och stirrig blick. Och jag märker hur jag halvskriker "men herregud, att det ska vara så HIMLA svårt" till Essie medan hon trilskar med strumporna. Och hur jag sen efter lämning inser att det ju inte är deras fel att mamma är stressad, inte deras fel att jag försöker sova så länge det går istället för att ställa klockan lite lite tidigare. Att Essie ju faktiskt inte tycker att det är så himla lätt att ta på strumporna och att hon säkert gjorde sitt bästa. Och då kommer det stora samvetet insvepandes och man känner sig som världens sämsta mamma. Snälla säg att jag inte är ensam om dessa bryt på barn som egentligen inte gör något fel? Men, idag kommer han hem och jag tänkte hämta barnen tidigt på föris och åka och överraska honom på Arlanda. Hoppas bara vi kommer i tid....