Nej men den här helgen började fööööör tråkigt. Ni vet ju hur jag gnällt över vädret här nere. Ja, så äntligen kom solen och värmen och den är sådär PERFEKT nu, alltså inte så varmt så att man knappt orkar röra sig utan runt 20-strecket och med solen som hjälp blir det riktigt göttigt. Jag såg då fram emot helgen med familjen, vi hade inga planer och det skulle bara mysas, lekas på stranden och njutas. Vad händer då? Jo, på torsdagkvällen börjar jag känna mig risig.. på fredagen hade jag plötsligt 39 grader feber och jag såg hur helgens utemys bara blev en avlägsen hägring i horisonten. Eftersom vi bor i Italien blev jag genast ivägskickad till läkare (vid minsta lilla tillkallas läkare här, det har ni nog förstått) som efter att ha undersökt mig samtidigt som han kollade på tv och hejade på sin favoritcyklist som tävlade (jag skämtar ej, han bad oss vänta på britsen en liten stund eftersom det pågick en spännande stegring i loppet) och babblade högt men min man samtidigt som han lyssnade på lungorna sen skrev ut det sedvanliga kortisonet och sa att "du har feber". Aha. Tack för infon. Anywayyyy. Jag låg sen hemma i sängen hela lördagen och tyckte synd om mig själv samtidigt som alla andra var ute och hade roligt i solen. Jag kollade på film, sov, kollade Instagram, satte mig på balkongen en stund. Plötsligt fann jag mig läsa en bok och insåg då att febern måste ha gått ner. Framåt eftermiddagen var jag plötsligt feberfri! Och efter en god natts (Rocco sov med svärföräldrarna) sömn så vaknade jag på söndagen och kände mig mer eller mindre återställd. Knasig sjukdom det där. Istället för att analysera varför så drog vi till stranden och så fick jag till slut den där härliga dagen ute med familj och vänner som jag hade längtat efter. Dock inget bad för mig eftersom det fortfarande är rätt kallt i vattnet och jag hade ju bara 24H tidigare haft feber så att badkrukan i mig var lite tacksam för det. Dagen vad till och med så härlig att vi efter middagen gick ut och lekte några timmar till - och DET skapade en sån otrolig sommarkänsla. Ni vet, när man som barn fick vara uppe länge utan att bry sig om morgondagen, att få springa sig trött och leka när solen höll på att gå ner. Så glad över att ha möjlighet att ge mina egna barn samma känsla. Essie och jag tog en promenad på stranden i solnedgången och någon hade gjort ett vackert hjärta av sten. Hoppas din helg var fin också, utan feber! <3