Kära Rocco! Jag skriver till dig nu på fjärde månaden att våra sömnproblem. Vad var det som hände? Vad vill du mig? Tänk om du kunde berätta. Tänk om jag kunde förstå varför du skriker som om någon fysiskt skadat dig svårt varje gång du ska sova. Tänk om jag kunde fatta varför du krånglar hela kroppen som en orm när du vaknar en timma senare. Tänk om jag fattade vad du ville när du ytterligare en timma senare återupptar ditt gapskrik. Kanske hade jag kunnat hjälpa dig då. Istället försöker jag sjunga, vagga, prata, hålla om, ligga nära samtidigt som du skriker, river och sparkas. På dagarna är du som en sol. Ler och skrattar - en sån lugn och snäll kille säger alla. Och det är du ju, jag vet ju det. Varför blir du då som en helt annan människa så fort vi lägger oss i sängen? Du skriker som av panik så fort sömnen närmar sig. Och jag kämpar med att hålla dig nära, luktar jag illa? Vissa nätter kommer tankarna - "jag orkar inte mer" "jävla unge" "vad är det för FEL på dig" - vill jag skrika. Jag skriker inombords och sjunger Byssan Lull i ditt öra. Och varje kväll håller jag tummarna och önskar "snälla sov inatt". Jag älskar dig, din trötta mamma (OBS: skriver inte detta inlägg för att någon ska tycka synd om mig utan i förhoppning att någon av er som läser bloggen ska känns sig mindre ensam under vaknätterna)